Strålsäkerhetscentralen STUK (som enligt webbplatsen på svenska heter ”Sidan är under byggnad”) har än en gång visat vad den går för. De första uttalandena om situationen i Japan var – som alltid – överslätande, typ ”ingen fara för allmänheten”, ”situationen under kontroll” osv, uppenbarligen som ryggmärgsreflex innan man egentligen visste nånting.

Senare, då man insåg situationens allvar, meddelades att nånting allvarligt nog är på gång, men att man inte riktigt vet vad. Men direktören Jukka Laaksonen informerade ändå pressen tjänstvilligt spekulerande. Tills det kröp fram att han byggde sina analyser på information från media! Frågan infinner sig: vad gör vi med en myndighet som informerar media utgående från information man tar från media?

De direkta kontakterna till motsvarande myndigheter i andra länder fungerar tydligen inte då de verkligen behövs. I dessa svåra ekonomiska tider söker man med ljus och lykta efter sparobjekt. Ett förslag: Lägg ner Strålsäkerhetscentralen, och ersätt den med ett inbandat meddelande ”…från Strålsäkerhetscentralen vill man betona att allmänheten inte i något skede är i direkt fara…”

Kustbanan är i akut behov av förbättring. Enspårigheten från Kyrkslätt västerut är den verkliga flaskhalsen; det finns knappt om utrymme att lägga in nya turer och de existerande turerna är sårbara. En försening leder till en kedjereaktion och det kan ta flera timmar innan turerna återgår till dagordningen. Förseningarna kostar samhället miljoner.

En längre tvåspårig sträcka, där tågen kunde mötas i fart, skulle vara en avsevärd förbättring. Som det är nu finns det vid stationerna stumpar om kanske ett par hundra meter där ett tåg viker in för att invänta ett motkommande. Med betoning på invänta. På senare tid har det varit mera regel än undantag att man väntar betydligt längre tider än de som tidtabellerna anger.

Pendeltågens popularitet bestrider ingen. Användningen ökar och tågen är ofta proppfulla. Kommunerna vågar ändå inte fullt ut lita på att banan utvecklas och t.ex. i Ingå har man varit försiktig med att planera för tätare bebyggelse invid järnvägsstationen. Med den nuvarande frekvensen av tåg som stannar där är det förståeligt. I viss mån är detta dock en ägg/höna -problematik; efterfrågan ökar trycket på VR och Banförvaltningscentralen.

Jag skulle önska att man i Ingå vågade tro på Kustbanans framtid liksom man gör i Karis och Sjundeå. En tydlig signal från beslutsfattarna har betydelse eftersom samhällets satsningar på infrastruktur grundar sig på politiska val. I Sjundeå kommer ett stort bostadsområde med service att växa upp strax söder om banan, mittemot stationsbyggnaden. Senast då det är färdigt behövs flera tågturer.

Jag startade för några dagar sedan en facebook-grupp (Pro Rantarata – För Kustbanan) och även om jag inte marknadsfört den särskilt mycket har den redan över 200 anhängare, de flesta av dem personer jag inte känner. Vi pendlare är ett segt släkte och klagar sällan över förseningar, men måttet börjar nog vara rågat för många.

Jag tycker att det är viktigt att märka att man kan vara för satsningar på Kustbanan utan att för den skull vara emot den kommande Esbo-Salo -banan. Åbotrafiken behöver på sikt en modern lösning (Kustbanan byggdes för över 100 år sedan) som möjliggör tågtrafik med höga hastigheter. I väntan på den snabba banan, som kanske förverkligas på 2020-talet, behövs investeringar i Kustbanan. Det lönar sig självklart att nu göra den typen av investeringar som betjänar pendeltrafiken också efter att trafiken på Åbo flyttats.

En rejäl, minst tio kilometer lång sträcka med dubbelspår nånstans mellan Kyrkslätt och Karis skulle vara ett steg i rätt riktning.

Då världsekonomin under senhösten 2008 gjorde en historisk djupdykning var det många här i Finland som befarade en lika svår arbetslöshet som vi hade i början av 1990-talet.

De stora regeringspartierna, centern och samlingspartiet, tröstade sig med att vi hade en grön arbetsminister. Man kanske inte direkt gnuggade händerna av förtjusning, men lättnaden över att inte själv ha Svarte Petter på hand var uppenbar. Oppositionen i sin tur såg sitt tillfälle att måla upp skräckvisioner med en halv miljon arbetslösa för att sedan givetvis skylla allt på regeringen.

Hur gick det? Med tanke på nyheterna från Grekland och Irland kanske det är för tidigt att ropa hej, men helt klart är att de dystraste profetiorna helt kom på skam. Varken de övriga regeringspartierna eller oppositionen har kunnat plocka billiga poäng genom att gå åt vår arbetsminister.

Regeringen har varit aktiv, till och med proaktiv, och skapat förutsättningar för nya jobb och utbildning. Men äran för att arbetslösheten nu sjunker och antalet lediga arbetsplatser ökar tillfaller väldigt långt vår arbetsminister. Minister Sinnemäki har infört en ny arbetskultur inom ministeriet som i sin tur har burit frukt på fältet.

Man har inriktat sig på slutprodukten – permanenta arbetstillfällen – framom konstgjord andning. Speciellt mycket har gjorts för att minska på ungdomsarbetslösheten.

Jag har haft glädjen att jobba med politik vid sidan av Anni i flera år nu. Hon är kunnig, flitig och vid behov väldigt envis på sitt eget behagliga sätt. Hennes hårda jobb har gett jobb åt tusentals andra.

Riksdagsledamot Pekka Haavisto besöker Sjundeå fredagen den 15 oktober. Haavisto deltar i Ingå-Sjundeå Grönas tioårsfestligheter på Nya Fanjunkars klockan 18:30.

Det är glädjande att ha en ansedd påverkare som Haavisto som gäst. Det känns fint att Haavisto, en av Gröna Förbundets stiftande medlemmar, hedrar vårt jubileum med sin närvaro.

Haavisto invaldes i riksdagen första gången år 1987. Då han åren 1995-1999 var miljö- och biståndsminister blev han den första gröna ministern i hela Europa. Haavisto har en bred, över flera decennier spännande erfarenhet av internationella utvecklings- och miljöfrågor samt av krishantering. I sitt arbete i Afrika har han lyckats förhandla fram avtal med diktatorer, gerillaledare och sjörövare. Han har också en klar uppfattning av orsakerna till och lösningsmodellerna för flyktingkatastrofen i nordöstra Afrika.

Haavisto har ett högt anseende som medlare i internationella kriser och
erfarenhet av uppdrag i samband med humanitära och miljörelaterade
FN-uppdrag och är en av de mest synliga finländarna i internationell
politik. Han anses också vara en stark kandidat i kommande presidentval.

Nyheter om kandidatomineringar inför riksdagsvalet i april 2011 kommer slag i slag. Många partier ställer upp verkligt tunga namn i Nyland. Det är kanske inte så överraskande då Nylands valkrets är den överlägset största med sina 35 mandat att dela ut. Näststörst är Helsingfors med 21, alla andra har färre än 20 platser i riksdagen.

Det talas om statsministerval i den nyländska valkretsen. Så får det självklart inte bli, det skulle vara ett hån mot dem som röstar i andra kretsar, men visst kommer mycket uppmärksamhet att riktas mot Nyland.

Det nuvarande statsministerpartiet Centern ställer åtminstone upp ministrarna Paula Lehtomäki och Paavo Väyrynen. Samlingspartiets tunga ministerduo Jyrki Katainen och Alexander Stubb förvaltar arvet efter röstkungen Sauli Niinistö som inte ställer upp för nyval. SDP litar på sitt nya stjärnskott Mikael Jungner, Sannfinländarnas starke man Timo Soini ställer upp för nyval, De Gröna ställer upp justitieminister Tuija Brax och så vidare. Många kandidater är dessutom inte utnämnda ännu.
Valet kommer att vara extra intressant just i Nyland, så mycket är redan klart. I bästa fall betyder det att mycket uppmärksamhet fästs vid nyländska särfrågor som till exempel Kustbanan eller Sibbo Storskog. Vi kan också se fram emot intressanta valtillställningar, debatter och paneldiskussioner runtom i Nyland.

Statsminister Mari Kiviniemi har uppmanat partierna att inte ännu inleda sina valkampanjer. Avsikten är att inte låta de kommande valen påverka de svåra beslut som regeringen står inför i höst. Helt rätt, då det gäller yrkespolitiker. Vi förtjänar beslutsfattare som nu koncentrerar sig på att göra goda, långsiktiga beslut framom populistiska sådana. Dessutom har de som har politiken som yrke lätt att få tillräckligt med uppmärksamhet under veckorna före valet. De kan gott vänta till slutspurten då många av dem gör kampanj mer eller mindre på heltid.

Själv inleder jag min kampanj i morgon söndag. Som hobbypolitiker – åtminstone tills vidare – har jag begränsat med tid. Den tid jag har vill jag sätta på att bekanta mig med Nyland och dess invånare, lyssna på och diskutera med människor i olika kommuner runtom i Nyland. I praktiken går det bara under vissa veckoslut och kvällar. För att hinna göra detta tillräckligt grundligt börjar jag redan nu.

Jag har lovat springa genom hela den nyländska valkretsen. Jag besöker alla kommuner till fots under hösten och vintern i etapper med start i morgon klockan 12. Starten sker vid Östersjömarknaden i Hangö, minister Brax har lovat hålla mig sällskap den första biten. Målet för den första etappen är Ekenäs (Raseborg). Senare kommer jag tillbaka till Ekenäs för att fortsätta via Karis, Billnäs, Pojo och Fiskars mot Karislojo.

Vem som helst är välkommen att komma med, farten anpassas efter deltagarna så det går bra att promenera, jogga, åka rullskridskor eller i rullstol. Man behöver självklart inte följa med hela vägen, jag är tacksam för sällskap också kortare bitar.

Europaparlamentarikern Carl Haglund (SFP/ALDE) har en bra kolumn i dagens Hbl. Den klargör via ett konkret exempel de ideologiska skillnaderna och lägren i Bryssel, något som man ägnat ganska litet uppmärksamhet här i hemlandet.

Kolumnen tar avstamp i en invit från Ville Itälä (Saml) till Haglund och centerns europarlamentariker att byta grupp till den konservativa kristdemokratiska EPP-gruppen, där ju samlingspartiets parlamentariker sitter tillsammans med andra konservativa kristdemokrater. Haglund ger två goda motiveringar till varför idén inte fungerar. Argumenteringen vill jag inte upprepa, den är ändå bäst i sin originalform.

Men Haglund tar inte upp det som jag tycker att är mest förbluffande på tal om hur våra inhemska partier valt sin hemvist i olika Ep-grupper, nämligen att våra centerparlamentariker sitter i den liberala gruppen. ”Liberal” är ju knappast det första ordet man kommer att tänka på då man bekantar sig med Suomen Keskusta i tal, skrift, handling och retorik. Jag undrar hur många av dem som röstade på centern i senaste val verkligen vet vilken typ av politik ALDE-gruppen står för.

Den socialistiska gruppen är också en brokig skara. Det är ganska stor skillnad mellan våra demare och till exempel de franska eller spanska socialisterna.

Ep-valen här i Finland har varit personval som mätt individuell popularitet i högre grad än de erbjudit ideologiska val av typen ”ett hurudant Europa vill vi ha i framtiden?”. Jag tycker varje parti inför nästa Ep-val borde ge en ordentlig varudeklaration , där man redan på förhand meddelar vilken grupp man strävar till i parlamentet och vad gruppen står för.

Dagens ledare i lokaltidningen Västra Nyland funderar kring Stefan Wallins utspel i presidentvalsfrågan. Wallin har nyligen sagt att han tycker att Svenska Folkpartiet ska ha en egen presidentkandidat och att han också redan har namnet eller namnen. Vidare har han vägrat ge ut dem, vilket antingen är ett genialt drag för att få igång diskussionen och spekulationerna eller också ett simpelt trick för att verka viktig. (Ni vet sandlådsrepliken: ”Jag vet en jätterolig sak, men jag tänker inte berätta den!”)

Hur som helst, John-Erik Jansén har helt rätt då han räknar upp kriterierna för en god SFP-kandidat: ska profilera svenskheten och landets tvåspråkighet, han eller hon ska stå för liberala värden och ha en personlighet och en gedigen bakgrund som tilltalar breda väljargrupper. Men Jansén tycker att inget självklart namn som motsvarar kraven dyker upp. Jag kan hjälpa med namnet, han heter Pekka Haavisto.

Förutom att Pekka är en trevlig och allmänt respekterad man med ministerbakgrund och erfarenhet av internationella uppdrag på högsta nivå kan jag intyga att han har ett genuint intresse för det svenska.
Liksom fenomenet Elisabeth Rehn då det begav sig kommer Pekka Haavisto att vara mera än en kandidat för ett visst parti. En folkrörelse bestående av partier, medborgarorganisationer och enskilda personer kommer att sluta upp bakom Haavisto. SFP kunde gott sälla sig till den skaran, in corpore.

Riksdagens beslut att bevilja tillstånd för två nya kärnkraftsverk väcker frågor. Förutom de självklara frågorna kring själva processen (Varför var det så bråttom med beslutet? Varför reagerade regeringen inte på de uppenbara brister i beredningen som uppdagades?) väcks hos mig och många andra en större, mera grundläggande fråga: Har denna riksdag folkets förtroende?

En majoritet av finländarna ville inte överhuvudtaget ha mera kärnkraft. En majoritet av riksdagsledamöterna skulle sannolikt ha röstat för ett tillstånd – också det alltså ett mera än folket – om processen varit en annan. Nu blandades regiolnalpolitiken in och slutresultatet blev en räcka dåliga delbeslut utan hänsyn för helheten.

Förutom småskuren regionalpolitik spelade gruppdisciplin, ministerlojalitet (trots att detta skulle betraktas som en sk. samvetsfråga!), vilseledande beräkningar från ministeriet samt V-ordet in.

Nu hoppas en majoritet av de sittande riksdagsledamöterna att folkets minne är kort, vilket det tyvärr också brukar vara. Framför allt vill de gamla partierna att V-ordet så småningom faller i glömska. Jag hoppas för min del att denna riksdag, som så lydigt gått i lobbyisternas ledband, genomgår en kraftig förändring till det bättre vid valet i april. Vi behöver nya friska krafter, vars integritet vi kan lita på. Så glöm inte V-ordet, valfinansieringshärvan, då ni väljer er kandididat.

Strax efter att Mari Kiviniemi valts till ordförande för Centern publicerade riksdagsman Oras Tynkkynen (grön) en tänkvärd kolumn, där han undrar om kärnkraften blev Mauri Pekkarinens stötesten. Tynkkynen påpekar att det säkert fanns många orsaker varför fältet föredrog Kiviniemi framom Pekkarinen, men att skämta med en såpass allvarlig sak som kärnkraft kan ha varit den avgörande faktorn.

Pekkarinen, som länge konsekvent framhållit att det realistiska antalet nya kärnkraftsanläggningar är 0-1 st, vände ju abrupt kappan. Till råga på allt hade han mage att avfärda sina tidigare uttalanden som skämt (”tsoukki”). En majoritet av centeranhängarna vill inte alls ha mera kärnkraft. Skämtade Pekkarinen bort sig själv?

Oras Tynkkynens kolumn finns i sin helhet på hans webbplats www.orastynkkynen.fi